Norrländska Korrespondenten – 26 mars 1856, sida 2

wille ide gå ut. Wi gossar betraktade wåra wärjor med de blanka stälfästena och gladde of åt, att nu, som studenter, fi bära dem. Hans Pehrsson hade in: tagit fin plats på soffkarmen bredwid Prosten od upptäckte då och då något sel fom begicks i patiencen, under det van öfwerlade med honom rörande mor: gondagens resa. Första frägan war ywilken wagn man skulle taga, antingen bondwagn eller hollteinarwagnen — eller — igföll prostinnan — min kalesch, den är få lig och inte få wältig. Denna sednare kasserades dock genast emedan fuskbocken, fom fatt trenne alnar frame om kuren, utgjordes af en art taburett, der fusken ej hade nog utrymme för den i de usli wägarne nådiga balanceringen, o) ber hang platå, äfwen der wägzen war mindre finftg, altid måste med lika mycken warsamhet och försigtighet bemwar ras som platsen på någon taburett nu för tiden. Oessu:tom war kofferten för obåflig och för lång för att funna få rum på de twenne bräder fom woro fastspifade på wagnen emellan kuren och luskbocken, och på hwilfa under längre resor allehanda bagage och fodersäckar