Kumta pastorat i veerrike. Wid en af Konung Dscar bonom förunnad audiens, fade bemälte fökande fig beböfwa ett hättre paslorat än det, ban då innehade. Konungen, med blicken fästad vå hans frodiga utseende, anmärfre småleende, att det pastorat Uddia redan bade, likwäl ej måtte wara just få dåliat — Wid anfomsten till Kumlå-, vit ban erhöll den sokta transporten, giorde äfonen af Prosten och en bans sons kor. pulens ett likartadt intryck på fodnebos arne; och en Bonde yttrade den önskan: matt förfamlingen måtte flå ut med, ati alnnd bibehålla den bögwördiga familjen wid samma goda bull — Eit förnämt fruntimmer skröt i ett sällskap deröfwer att äga fi fin känsel, att hon genom widrörandet af ett kallt igg kunde urskilja, om det blifwit wärpt samma vag eder icke. KanskeRide: Berch, fom med en wiss harm åbörde detta, swarade belt basstigt: Der mill ingenting säga mot min träna? känsel. mär bin får stryf, fan ban alltid uvpe gifwa, under det kärpen dansar på bang rogg, af hwilfet trådflag densam na År ( Ars — J Biskop Almqawisis klädsel rådde wanligen någon i ögonen springande o ordning. Doktors batten t. er. fom merendels satt vå sned, war ibland me ra brun eller skiftande, än swart. På en fuy bos dåwarande Kyrfoberden Doktor Hedren erböd sig den älskwärda och skämtsamma wärdinnan att kläda öfwer Biskopens Doktorshatt med nott sidentyg, om bon fick behälla det gamla. DÅ bwad skulle Fru Doktorinnan gör ra med det gamla utslitna tafte: ? frågade Almqwist smålcende? Det tycks göra föl för namnet ridieule? och ber: til ämnar jag att begagna de:! FN — —..— i — -—-—-—X-—— XV — KV -— —— Wä —u —kS — — —— de fru Hedren (född Öbyqwist). 7I får dant fall — återtog Biskopen — föreslär jag denna dewis på sovungen: Mitt pus bar warit ett vönebus; men Ni bar gjort det till en röfwarekula. Kalmuckernas galanteri. Kalmuckerna i Wolga skola, enligt res sandes berättelser, utmärka sig genom en utomordentlig artighet mot fruntimren. Om en Kalmuck uppdjudes en dame till dans, böjer han på äkta riddarwis knå för henne samt lägger banden vå fin panna, ywarigenom han betygar sin djuva aftning för henne. Derefter rörer ban wid hennes knä. Är Kalmuckskan flicka, swarar hon af blygsamhet ingens ting derpå: en gift dame deremot avi far fin belåtenhet med uppbjudningen derigenom att hon låter fin menjira hand glida öfwer det sidentyg, fom hopbäller hennes härflätor. Hwarken hustrur el ler flickor, fom uppdjudas af en man till dans, helsa vå dem, utan nalkas dem blott samt beröra deras skuldra. Där fer en Kalmuck, att en dam fom möter honom, will stiga af häften, springer han ögonblickligen ned från fin hast, tas ger tygeln på damens häst och hjelper henne ned ur sadeln, äfwen om hon är fattig oc stär under honom i rang. En Mongolska sadlar aldrig sjelf sin bäst; detta mäste alltid mannen göra. Man kan afslä en bjudning då den göres af en man, men utgår en dylik från hus strun eller dottern i huset, skulle ett af flag anses fom en förolämpning. Den fjerde oxen. En slagtaredrang motade twenne oxar. En förbigående spefogel frågade: Hwart skall ni tre orar ta wägen? — WiS ffös