Hon säg ståtlig ut. En typ för der emanciperade qwinna, fatt hon få floll i fin karlhatt och fina fragstöflor. Sedan hon helsat och man wexlat några för bindliga ord, wändes hästarna om od det bar af utåt wägen och genom en grind widare in i skogen. Den lyckliga P. tyckte att skön Hilde. gard hade nägot mycket mildt i hela sitt wäsende denna dag, och att hennes ögon stötte mera på dufwa än hök. Det är för att behaga mig, tänkte wår pros fessor med stolthet. Hon går gerna in på allt för att få tillhöra mig, oc helt besluten tog han fig om polisongerna och fällde ögonen helt tanffullt. — Hwad funderar min riddare på? — frågade Hildegard muntert. Professorn suckade och hwälfde ögonen ut och in, i det han krampaktigt ryckte på tyglarna. — Se upp nu, — sade den sköna häftigt: — ni far ju ned i diket här. Wår wän for upp ur fin tanffullhet