och sina ömma drömmar. J förwirringen ryckte han än bit än dit, och allt närmure fom han det djupa floddiket. — Jag tror menniskan år galen, tag då fast i den här! — fortfor frösken, dragande på den ena af tyglarna till fin följeslagares häst. Den arma Pros fessorn, förwirrad af den skönas berre skareton och häftigheten i hennes rörelser, grep wäldsamt efter den anwisade tygeln; men i sin förwillelse tog han miste; den tillbörde frökens häst, fom stegrade fig wid det owäntade handgreppet. En stark sty färgade Hildegards find och i nästa ögonblick ljungade hennes ridpiska öfwer den arma friarens nade, med ett dundrande: fläpp! — Jag har wäl aldrig fett mafen til ryttare! — fortsatte hon ursinnigt. — Kan ni wända om er Häft, få gör dets. — Ja bewars, — swarade wår wän, grön af harm; — jag fruktar för mycket en dylik amazon, att inte gerna tänka på reträtten, oh ... — men hasiigt hejdande fig, gjorde han en lätt afstedshelsning och wände om hem til fin wån.