Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1856, sida 3

0äUoet.ete TV FISKA saken. Den tankfulla min som han stundom ertappade i hennes ansigte, riläskref han en waknande böjelse, oc) fann tv fället förträffligt att loda ur henne deura liufwa bemlighet, da han en dag såg att hon war mer än wanligt dijstraite och hade någon oro på hjertat. — Hwad länler lilla Rosa på? — frågade wår wän så wänligt han förmådda, — fan ide jag wara till tjeny? — Jo, ål fo wisst! — swarade hon något förlägen. — Mea kan jag lita på professorn? Det år ett litet upptåg, fom stall wara hemligt. — Den unga flickan rodnade något. — Och det är någon, fom skall wara med deri; jag wille skrifwa derom, men jag har ingen att skicka. — Jag skall gerna styra om det, om ni tilläter. Gif bit brefwet! — fade professorn, någor cCrong wid be mindre goda fymptomerna af rodnaden på Rosas kinder. . (Öorts.)