Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1856, sida 3

woro glada. Slutreflexionen blef den, att det sista profwet war det enda som dugde, och att fröken Rosa warit mera wärd hans uppmärksamhet, än Beate. Fast besluten att icke fälla modet, och djupt föraktande den listiga sköna, mans drade wår professor årer till hennes boning. Hon war för slug att låta mår: ka någon förwäning öfwer det uteblifna frieriet; men professorn njöt af hennes missräkning, på samma gång han kände sig lätt och glad wid tanken på att ännu ega frihet i walet. Professorn började tala med lilla Rosa om qwinnan och mannen, men då hon endost skrattade och säg slug ut, beslöt han att wälja en annan wäg. Han gjorde henne små tjenster; han war alltid glad på samma gång han war faderlig; han skänkte henne en kanariefägel, som gjorde konster, od) en liten fpansk hund. Slutligen förwissad om, att hon älskade honom, oc öfwertygad genom en god wän att man allmänt ansäg fröken Rosa för en både wacker oc elegant flicka, började professorn allwarligt tänka på