Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1856, sida 2

toalett. Först flockan tolf war den fulläns dad, och i hwita handskar, med redan färdig förlofningsring på sitt lillfinger, begaf han fig med flapvande bjerta tid den älskades boning. Ännu ett sista förs söf wille han göra. Efter de winkar han gjort dagen förut, borde hon ana något, och hwad hon tänkte derom, det wille han utröna. Ban beslöt säledes att smyga fig på sin utkorade, och osedd göra fig förwissad om hwad intryck han gjort på henne. Lyckan eller rättare olyckan gynnade professorn. Han gick sakta genom tam buren och salongen, och smög sig obemärkt in i mörfret emellan de dubbla dörrar, som skilde denna från förmaket, och der han hörde flera röster, bwaribland äfwen fröken Beates. Nu talade hennes syster, och wär wån lyssnar uppmärksamt. — Tror du werlligen att han Andre igen beslutar fig att fria, sedan han iktigt pröfwat? — skrattade hon, — Ja, nog läter det få, oh han skall