Norrländska Korrespondenten – 5 mars 1856, sida 2

Öwårje afton, då det war mänsken, sutto de liksom händelsewis allena i en fönsterfördjupning, och talade ett par timmar om menniskans bestämmelse, om mannen och qwinnan och deras pligter, hwar för sig och inbördes emot wars andra, om lifwet efter detta och om flår larnes sympati. Till slut afhyandlades äktenskapet och barnauppfostran; och man kunde icke finna mera wisa och upphöjda åsigter, än hos den älskwärda Beate. Professorn lärde sig bläsa flöjt, och trodde sig wara kär, — det will säga, han trodde sig regerad af en alldeles ny slags fänsla, någonting allwarligt, upp höjdt, nägot af äkta man. Hans tillkommande swärfar mottog bonom som en son, och han war hwarje dag på wippen att fria. Han hade förelagt fröken Beate flera swära prof, och alla hade hon genom: gått med utmärkt heder. Han hade kommit bäde förberedt och oförberedt, för att utröna om frökens