En storm i sandöknarne wid Caspiska hafwet. På det nordwesiliga Asiens widfträdta slätter, der man ide finner hwarken träd eller buskar och det ytterst sällan en eller annan ringa upphöjning wisar sig för den i det oändliga fjerran spejande blicken, olifva de resande ofta hemsökta af stormar, som stundom, särdeles höst och winter, nå en så fruktanswärd höjd, att de nedslä menniskor oc släpa dem bort öfwer slätten. Ja stundom ryckas de olyckliga af stormen upp i luften och funna då icke undgå att krossas. Lycklig twis föregås stormarne af före bud och inwånarne funna säledes wanligen bafwa tid att sätta sig i säkerhet. Menniskor få wäl som djur yttra då en spänd ups märffambet och en ängslig frillhet råder, som snart afbrytes af den wildaste flokt, när tecken till ett annalkande owäder wisat sig grundade. Frän alla kanter skynda hjordarne och de spridda freatus ren till hwarandra, lägga fig ned och sluta fig få tätt till hwarandra fom möj tigt, kameler och fär, hästar och dornbo.