Norrländska Korrespondenten – 20 februari 1856, sida 2

Likasom brännspegeln i fin focus fam lar solens strälar, få sammanfor äfwer hjertat i afskedeto stund alla minnen a det bästa, den ena menniskan kan skänke den andra — af föriroende, tillgifwen bet, wånskap och kärlek; derför är de och fom om alla själens strängar i skljs mässans stund samljöde i ett lång ut hällande safnadens ackord. Med helt andra känslor och tankar än Ebbeson först säg dessa trakter, lem nade han dem nu. J sitt hjertas sank. tuarium hade han inssyttat bilden af den hulda Jda, fom för hang tankar fram stod än säsom en jordiff tärna, rodnande af en warm känslar berusande glöd; än sasom en engel, lägande af en högre renare och bimlahärstammande kärlek! — Sorgligt runno honom härwid i minnet Walborgs ord till Axel: SBU af helig färlef är den hwita rosen; den jordiska den röda, branden slocknad: den rena formen englahwit stär åter ! Frän en aflägsen höjd wände, fis Eb beson ännu en gång om och warfebler i bet blå fjerran den lilla kyrkan på fule