underrättelsen, att siukdomen gått så länat att den war obotlig och att säledes bar. net måfte dö deraf. För att nu åtmine stone skaffa det sjuka barnet ett mjuft läger och fåmedelft någon lindring I plås gorna, samlade qwinnan bräkne etter ormbunkar i skogen och gjorde bäraf en bädd till barnet, ständigt wäntande att barnets plågor snart skulle taga slut. Den na wäntan uvrfylldes oc, fast vå ett helt annat sätt än modren förmodat; ty barnets tillständ sörbättrades dagligen och efter en tid war det fulllomligen ä terstäldt. Modren träffar fort efter låfaren, fom frågar buru länge hennes siuka barn left. hwarpå bon hvarade att det nu war friskt och stod wid bennes sita; läkaren frågade då bwad medel fom anwändts. — Jnga, swarade modren, jag bärdade blott åt barnet ett mjukt läger af bräfne i den tonkan att dei skul le dö der, men det tilfriffnade i flåflet för bwarje bag. Läkaren, fom häraf slutad tifl någon förut obekant medicinsk werfan bog bråfnet, fersöfte genast med andra skrofelpatienter att låta dem ligaa på bäddar af bräfne oc det med den framgång, att de alla derigenom mycket fort äterställdes. Bräknet, bwaraf rik tillgäng alltid fin nas i skogarna, bör samlas om fommas ren, då det är grönt, oc torkas i skug aan, hwarefter det, anwändt till mas drasser, är mycket mjukare och angenämare än hö. Urrgiften är erbällen från en fulli tillförlitlig verson. och dä medlet ej möj ligen fan skada och ingenting kosfar, tor de der wara skäl att dermed anställa för: sök äfwen bod of. Stor förskräckelse. — Då wåtr bekante trollkarl, v. Olivo, reste från en af östra Westergötlands gäftgifwaregårdar, hade han erhållit till kusk en bonddräng, fom war otterst plågsam för fina herrar efter drickspenningar och — vlilla fupen, fon: ban yttrade. Olwo, annars ofta frikostig mot fina kuskar, be slöt lilwäl denna gången att hämnas, hwilket tillgick på följande sätt: Då de hade framkommit till gästgifwaregärden och afpackningen war gjord, få skulle ffjutspenningar samt Lilla fupen wankas; men dessförmnan begärde Olivo af bone den, det han skulle afdraga honom fröfs lorna. Bonden tjenstwillig för dridspenningars skull, sökte genast werkställa dens na begäran, men stöfweln wille ej följa med. — Olivo bad honom PÅ, att tai bättre; men haft du mir gefehen, benet följde med. Olivo, förgrymmad, utropar då: Slyngel drar du benet af mig! Bon: den, förfärad, sökte att fly; men på tillsägelse att afdraga den andra stöfweln äfwen, wände han åter; och o. hwilfen fasa! det andra benet foljde äfwen med. — Då utropar Olivo med jörtwiflans pathos: har du tagit benen, få fan du taga hufwudet med! hwarefter han flång: de sitt hufwud efter den bortilande bonden, hwilken, sökte undkomma den leve, fom yttrade. — Storkkaolmg Rörs den ao Fehr.