att wi begge erkänna den satsen, att det orätta, på hwad sätt man än mil an. wända det, alltid fortfar att wara orätt. — Det gör jag gerna, — swarade Ebbeson, — och önskar tillika att jag genom detta högtidliga erkännande måtte erhålla samteliga herrskapets tillgifr? — IS dessa ord säg ban på Jda med en bedjande blick. — Förlåtet och glöomdt, — fade rosten och prostinnan. — Förlåtet! — sade äfwen Jda; — men hwarför just glömma, — tänfte hon wid fig sjelf. För att under det regniga wädret fun na skaffa sitt främmande någon förströ else inom hus, föreslog prosten att förs middagen skulle egnas åt läktyr och musik. — Eler hwad säger du derom min lilla Jda? — frågade han. — För hr Ebbeson, som, under sina resor, får höra få mycket musik, oc tros ligen sjelf är mufifaliff, fan det wäl ej wara roande att höra mig spela, — fiwarade hon rodnande. ( Tar: l Y