Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1856, sida 3

Ljuft betagen af de milda, weka toner, fom bringat alla hans själs sibrer i vi bration, fatt Ebbeson, förfjunten i fina drömmar, ännu sedan de sina ljuden förklingat, oh wäcktes först ur den, da proften yttrade: — J afton, föta Jda, hafwa dina fantasier warit särdeles stämda för det swäårmodiga; men hwarsör försätte of i detta wemod med din musikr Jag känner det så djupt hwarje gång du, med en så underbar känsla och inspiration, sjunger den der härliga slutwersen. — Den är en af mina älsklingsstycken, och den rinner mig stundom i hägen, utan att jag tänlser derpä, — swarade Jda med en underlig wekhet i rösten. Prosten säg på sängerskan med en öm, oförklarlig blid, och i hans öga darrade en tår. Kort derefter reste han fig, önstade den hulda warelsen en g0d natt! och beredde fig att gå. (Fort) )