Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1856, sida 3

— Hwad skall jag dä spela, bästa fars bror? — frågade Jda. — Hwad ou helst wil, — swarade denne. Joa satte sig till instrumentet, och snart erforo åhörarne, att hennes fingrar wo ro wäl öfwade transportörer af hennes rena själs innersta känslor; ty i froär: made, ljufwa och hänförande fantasier lemrade hon dessa fritt lopp, öfwerflytande på tonernas himmelska, oemotständliga spräk. När Hon sälunda spelat en stund, öfwergick hon i en wek, smäktande moll-tons anda, och sjöng till slut, med en ren, andaftsfull och klangrik röst, sista versen af den underbart ljufwa, kärlek och längtan uttryckande hymn: 7Hwar är den wän, fom öfwerallt jag föfer etc. etc., hwilken säkert ingen fann kristen fan sjunga eller höra sjungas utan kän. sla, nemligen: Snart til den strand, der böljor fig ej häfwa, Lik arkens trötta dufwa skall jag swäfwa; Til herdens famn, lik rädda lammet, ila Och der få hwila!