Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1856, sida 2

och wän, kunde Ebbeson ostörd betrafta den intagande flickan, i hwilken ban tockte lig fe Flora med fina blomster, lika ung. domlig och skön fom de gamle ikolderna beskrifva denna blommornas hulda gudinna. — Som jag ser du an vändt tiden wål, så skall jag ej banna dig för det att du lätit oss wänta, — sade prosten skämtande. — Ta, söta farbror! — swarade Jda, i det hon med en liten nåpen nigning wände fig mot prosten. — Mamsels, fer jag, älskar naturen och dess sköna alster, — inföll Ebbeson. — Ja, det gör jag werkligen, och för denna kårlef, lifasom för få mycket ans nat godt har jag att tacka min goda fars bror, — yttrade Fda, i det hon fmefande fattade prostens hand od) höjde mot honom de milda ögonen, ur hwilka får lek och tacksamhet strålade. Wänligt drog läraren den hulda flickn närmare til fit bjerta, och tryckte med fann fadersglädje