Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1856, sida 2

od tillsade att aftonmältiden wäntade. Gästen bjöd såsom wanligt wärdinnan armen, och blef wid det lilla bordet vlacerad wid hennes sida få, att Jda blef hand vid-a-vis! följaktligen kunde han under bela måltiden njuta af hennes äskädande, och blida in i det uttrycksfulla blå ögonen. Bättre plats wid ett litet bord, der konversationen, oförhindrad af den stela konveniensens lagar, sortgick, kunde han aldrig önska sig, och han wisste äfwen att wärdera densamma. Som äfwen Jda med blygsamma och wänliga ögonkast någon gång betraktade den nykomne gästen, hwarwid icke sällan hände att deras blickar mötte hwaranbra, få torde wi få tillägga att, Ebbes fon war en man i fina bifta år, med ett ganska intagande oc) manligt yttre, samt ett otwunget och ledigt sätt att wara, hwilket war en följd såwål af hans upps fostran, fom hang ständiga umgänge med menniskor. Derjemte saknade han ej kunskaper, och war, då han blef Något dee font mycket glad och språksam, men utan allt radotteri. Under sjelfwa munterheten behöll han alltid ett wisst manligt