Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1856, sida 2

en kyss vå hennes panna. Ida fortfor: — Jag påminner mig ofta bwad Gosselman sagt på ett ställe om naturen: Ae det är ett stort skädespel, vå en gång så lika och få olifa; alltid detsamma och aldrig detsamma; stäadigt förändrande sig, men ewigt skönt i ata fina yttringar och skapelser, och derjemte fuanit sanningen deraf. — För hwarje rent sinne måne natus rens studium oc betraftande wara ans genämt och lärorikt; ty det drager oss närmare dess warma, moderliga hjerta, och med detsamma till deg Herre, upps hof och danare, — tillade prosten. — äÅlfwen jag har ofta kännt mig stämd til en glad och tacksam känsla wid äskä. dandet af en skön natur, hwadan jag också gerna uppsöker sådana ställen, der intagande utsigter fägnar ögat oc höja siälen, — yttrade Ebbeson. De trenne naturwännerne hade ämnat att fortsätta sitt ämne, då proftins nan sjelf, fryntlig och wänlig inträdde