fom nu efrer aftal fom att höra, huru det skulle gå med sljutjen. Olyckan wille, att han sief fule komma, emedan han dessutom hade ett ärende till prostgärden. — Wälkommen, fader gästgifware! — sade prosten, under det han tog honom i hand, — stig fram och sätt er! — Tack ska wördi proslen ha; jag stulle bara sräga herrn der när stjutsen sal wara framme. — RÅ! det kan jag säga, är areln på fårsan redan lagad? Menar gåftgifwas ren, att Pelle wid ledet fan göra det med besked, ty här find ju ingen annan smed i närheten? — Öwilken kärra menar hr prosten? — sfrägade gästgifwaren förundrad. — Se få nu har du ssällt wäl till åt dig! — tänkte Erbeson, under vel förlägenheten och blygselns rodnad får gate bang finder; men för att om möj ligt mildra följderna af fin osanning yttrade han med swäfwande röft: —