Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1856, sida 2

Har min inbillning kunnat skapa en sådan engel af denna så högst wanliga, att ci säga fula qwinna? Har stälet, der jag fig henne, den ädla, behagliga stälning, bon antagit, den drägt, bon bar, kuanat framtrolla en sägan illusion? Runde gästgif warebustrun säga, att dens na i fågring öfwerträffade fröknarne på Rastlösa, fi måne dessa wara några rigtiga stråpukar, eller oc är alltsammans en fantasi, ex dröm, ty för sådant mäste jag owitkorligen antaga synen på fyrkogärden. Alla dessa tanfar genome forfane i ett ögonblic fråmliggens inre, oc det snar med werllig möda Han fun de reda fis ut detia fås, för att del taga i elt samtal, fom proscn inledde för att eniretenera fin gåt, sedan pros stinnan och hennes syster dotter hade lems nat bem allena. De bade endasi konverserat en liten stund, när dörren till förstugan öppnades, oc då Ebbeson fåg dität, möttes hans blickar af gåfkgifwaren,