Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1856, sida 2

bade kastat ala hand beräkningar öfwerenda. Han yttrade nemligen: — Hecr prosien torde finna det un: derligt, att en alldeles obekant sähär wågar inkommodera; men händelsen är den att j:3 råkat föra areln af min kärra, och medan ben lagades, wille jag förkorta tiden med en liten utwandring, och med detsamma göra hr prostens be: kantskap. Med denna sörklaring war rrostea fulltomli3t belåten. och nu war Edodeson ur klämman på fria fältet igen, och fun e gifva samtalect bea rigtning. han öns ade. Prosten lät framtaga pipor på :obok, oc då tbettmman inföll, profens terade ban fin husftru, en glad och wån: lig fru. Dette allt war godt och vil men hwad wäår främlinå helst ästundas att se, der dolde fig ännu för hans blickar. — Herrssapet bar en ung slig:inge i si:t bus, yar Jag hört berättas, — yttrar de Cleepa slatligcu, i det han wände fig till prosuinnan. — Det hafwa wi, — swarade hon, .1