Norrländska Korrespondenten – 19 januari 1856, sida 3

förjaga de dumma barnsagorna om ett lif efter dets; om Gud såsom tomare öfwer wåra handlingar; om syndastraffets ewighet! — Hal owad pratar jag om! — Nej! nej, der förses ingen Gud, me gen ewighet ... Borr med dessa okunnigbetens om fördomens tomma griller. Der trädet faller, der blifwer bet lige gande. Derför, til werket! Under denna monolog pade den förse twislade mer och mer närmat fig yrecir visen, i afsigt att fullborda fin fika wanärande bandling. Han afkasitade fig flyr de samt hatt oh kappva oh utropade. — Böljor. sluten mig i ert sköte! — Den drunknar icke som Fat däne gå — inföl i detsamma en kraftig fäms ma, hwårs egare med ett lita kra ftigt handtag försäfrade fi sig om den person, som ställt fig på ottersta gränsen af tiden oc evigheten, oc drog ho hom i derför ma tillbaka. — Släpp mig! hwem år ni? — frå gade den olycklige. (Forts-)