ii-som promenerade od) woro fördjuvade i ett samtal. Just fom de passerade wagnen frågade en gumma den efteråt gi ende gudben, hwem han nu följde til grafwen. — Det är en, som heter Fredrika Nörström, — war det korta, med lifnöjde bet uttalade swaret. Gubbens swar nådde äfwen de unga tu. J den unga damens öra war det ett meningslöst ljud; men icke få för bene nes ledsagare: För honom klang det såsom den förfördas, den öfwergifnas sista hälsning. Förslummad af de enkla or den, förlorade han för ett ögonblick fans talsträden, och hans unga maka yttrade derför: — nå fortsättning, min söta Fabian! — i det hon wid denna önskan wänligt och färleksfullt betraktade honom. Med ett eget och främmande uttryck i itt ansigte nedslog förföraren för första sången fina ögon, oc wägade ej möta de hulda blickar, ur hwilka kärlek och oskuld strälade honom till mötes. Hans samwete hade waknat; men, för sent. Den milda försynen, som wakar öfwer