siukas fång tillkännagaf denua fin före sats, tycktes det som det sista band, som ficttrade benne wid jorden, skulle lossnat. Framstammande nägra afbrutna ord, äm nade att tolka hennes tacksamhet, fästade bon med ett oförklarligt uttryck fina bri stande ögon först på den, fom lofwat att blifwa den arma wärnlösa warelsens bes styddars, sedan på den wid fången fås böjande gråtande flickan, och utandades Det flyende lifwets sista flägt i en lång och diuv suck. Det war med fvårighet gubben kunde skilja det högt gråtande barnet från det älskade liket, och äfwen i hans öga darrade em tår af medlidande och stilla wemod. Samma dag förde Fabian Yr fin unga, älstwärda brud med mycken höge tidlighet i brudstolen. Mågra dagar efter denna händelse förs de en luwagn, dragen af en häst, utåt Fattighuswägen. På wagnen stod en omålad kista, och efter den git en gubbe af fattighjonen, fom på en gång ut: gjorde processionen och bärarne. Liktä. etrt möttes af ett ungt, elegant klädt par,