Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1856, sida 2

s och bekommer, lagt grunden tisl den obvtliga sjnkdom, som med dold, men girig tand tärde på hennes lifskrafter och snart skulle för alltid sänka henne i det tosta, diupa, der alla lidanden upphöra. Detta kände äfwen den sjuka, som synbarligen längtade att sluta sitt glömda, gläd jelösa lif. Ett smärtade dock djupt det ömma modershjertat, och det war tankan på hennes barn, om hwilket ingen mens niska vå jorden skulle wärda sig. YÅttrande detta sitt bekymmer för den gamte, afdörde han henne med deltagande, men utan att funna gifwa henne något godt råd. Tankfull lemnade han: den usla boningen, med löfte att följande dagen höra efter, huru hon befann sig. Emot wanan sof den annars lugne gubben ganffa oroligt följande natten, ty den lilla flickans bitd stod för honom både wafans de och i drömmen. Förut hafwa wi fett att hans hjerta ej war främmande för deltagandets sköna fänsla, och till följe deraf hade han nu fattat det menniskowänliga beslut, att blifwa det arma bara nets wärdare. När Winter päföljande dagen wid den