Norrländska Korrespondenten – 16 januari 1856, sida 2

hon bittert begråtit, ty ibland de många, som saknade den redlige och rättskaffens mannen, war äfwen den arma, Öfver gifna Fredrika Rörström. Sedan hr Yr: död hade all Hjelp upphört, och det rinaa, fom Fredrika ges nom sömnad kunde förtjena, war fnay: past tidräckligt för henne och barn under den tid, hon hade belsanz hwadan bon nu under sin sjukdom måste uppsäga det lilla, som hon insatt på sparbanken. Barnets glömske och lättsinnige far hade för länge sedan i andra qwinnors armar glömt föremälet för fin förna låga, och ehuru han ännu fortfor att hålla jungfrur för fin räfning, skulle han inom fort fira fitt bröllop med en ung och älskwärd flicka, hwilket allt den sjuka med swag röst berättade för gubben. O tider, o seder! Gamle Winter war wäl ej mycket bevandrad i läfarewetenskapen, men märkte ock, att den sjuka ej hade långt igen. Sorgen öfwer att få grymt fe fia förs juten af den, för hwilken hon uppoff. at allt, hade, i förening med fattigdom