fidfsblpna TNIICOICII. ÖOt Tat tftocht l tidswerld höll på att klarna för mitt inre öga. hörde jag bredwid mig en djup suck. Jag stannade — det suckade om igen, och sucken kom från telegrafstolpen. Nå, — tänkte jag, — med sämre har jag talat. — Hwårför suckar du? — frå gade jag. — Ser ni min herre, — sade — Telegrafstyrelsen har i sin onåd ställt mig midt i kärrpöl: jag får med foten djupt i dyn ompackad med sten och skräp; här står jag med stöttor; liksom jag ej funde stå för mig sjelf, om jag fått en arnan plats. Ser ni — tillade han, — huru orättwist deladt: jag i ett kärr min arma granne likaledes, en hel rad olyckliga, dömda att frå lågt; och de der bor ta, precist likadana stolpar fom wi, ej ett hårsmån bättre, fe Huru de höja fig upvej för den der baden, huru de andra fårt fin platå der i ängen, och huru deruppe vå högsta höjden, den der fom står få nåra himlen, fritt och torrt och högmodas. Ar det rättwist? — Rej, wisst icke. Er belägenhet år i sanning omwerlande, — blef mitt swar; och jag git linien fram, Hela den förnes drade linien mumlade och suckade. Jag gick uppför backen. — Herre! fade en telegrafstolpe, fom stod på sluttningen: — tycker herrn att det är skick och skäl att ställa mig så här på sneda backen midt i ett stenröfe? Jag står nog högt att fe några stackare un der mig, men ändå hwilten rad öfwer mig; år jag ej få god fom de? Längre fram på höjden af kullen stod den lycklige. Han skrattade bittert: — De der narrarne afundas mig, och här står jag utan skydd för stormen, utan stöttor, utan någon aranne, med hwilken jag fan spräka sopr kamrat oc wån; på begge sidor om mig går linien nedåt, alla. afundas mig. — Fa det år sannt, — sade jag i före bigående till den uppyöjda stolpen och gick widare. Öfwerallt lagan. Slutls gen blef jag förargad på de dumma ftolparne — Hwad wille ui att telegrafftyr relsen skulle göra? Skulle den ställt er alla på samma ställe, i en klunga? — Ja, det hade warit rättwisa; wi äro alla lika goda stolpar, precist samma trädslag, tillyrade of samma måstare. I H — Men då hade ni också wirit onödiga, ty då hade ni ej tillsammans ut gjort stödet för en telegraflinie. — Det gör ockjå detsamma. — Ser ni, goda wänner — återtog jag försonande, genom den der tråden fom år spänd mellan edra enfaldiga hufwuden, gå tankar snabbare än blirten, öfwer werlden; dessa tankar tillhöra ej er utan dem, som äro klokare, wisare och bättre än ni; och ni arma, få olika fot tade telegrafstolpar, åren endast de fom båra träden, genom hwilken ordet ftröms mar öfver jorden. Telegrafstolparne måste stå än högt, än lågt, än bland sten, än i kärr, ån i en ång, få mäste det wara. Då fade en telegrafstolpe, fom fått fin plats der tråden delades åt twå häll. Han war den klokaste af dem alla, ty han teg. Kamrater, — sade han — låtom ioss skogens barn ej wara få en faldiga fom dessa werldens barn, som kallas menniskor. De äro aldrig nöjda med fin ställning, och ändå måste De we ta, att de ej åro annat än telegrafstolpar, som bära Guds ewiga tankar från land til land, från fefel ill sekel. och alla göra det lifa mycket, den fattige fom den rife, den swage fom den starke. den tryfiae 3 mål som den, hwilken bår VUura