Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1856, sida 2

— Åy bagatell! — swarade Fabian, — hwarför tala om den snön, som föll i fjol! Den färtefen är längefedan glömd, ty hon war aldrig få treflig, fom min Christine. Jag måne ju ordentligt ages ra fästman, och til oc med tala om äfs tenskap, om jag mins rätt, innan jag funde få nägot insteg hos henne. Men jag wann dock till slut, ehuru hon låtfade wara dygdig och obeweklig fom en Lucretia, och talade ständigt om sin mors förmaningar, om det fyndiga uti att öfs werträda dem, o. s. w. Rej tacka will jag då Christine: hon bar inga sädana betänkligheter att förebära. Också bar jag hyrt en liten treflig lägenhet åt hence ne, der hon ostört fan lefwa för mig, kärleken och nöjet. — Jag märker att du förstär att lef. wa efter ditt ständ, ehuru sädant nog kostar fina fyrfar; men det går an för big. Ör vappa har råd att betala. Han är wäl oc bra genereux emot fin endaste fon och arftagare? — Jo fn od! Gubben har börjat att fnyta för pungen. Wore ide söta