frljt Mura, hwilken, på Uljrede fräga, hwar hon förut på eftermiddagen uppehällit fin, för honom omtalat händelien med Bår, och huru allttjwåmm:ans tillgätt äfwensom den fruktan, Hon hvite, att Rär were död. Alfeed hade Då yttrat: tefwer hon, få bli eo det farligt för dig, men år hon död, få kan du wara trygg: jag wisl hjelsa dig, om du will följa mig tell stallet, der du lemnade Där Maja Persdotter hade då, utan at efterfråga hwad, Alfsed med DBär ämnade företaga, gått in vå sörslaget, Maja blef något bättre till mods, samt setan hon ömsat! tiäder, upohängt fin helådagö! klädning och Bård fertläte bland andra fäder, fört Om forna och ätit aftonward I fölcet, 2 gåt tillfånd, att a:c: få gå kort, uppsöft Alfres, som en illertio wänia ut ) henne ute på bn atan. SL half? ; hade te tilljammans antråd: wand: hgen på vågen ät Dorfarp, och då de kommi till ren mindre wag, fom förer till Nils Ce rikssons boning, weko de af in på densam: ina och genom den förut nämnda 2 — — E. den in i hagen. De fäanno Hå Dår 2 sittande på en sten, omkring 10 alnar i det stålle der Maja semanade henae sanslös. När Där warscb! ad Llfred och Maja, yttrade Hon: lår uug i Jar namn bem ned kif På denna bön har dock ide gjori någor sit ende, utan hade WE efter tilsägelje of Lif:ed att ut till den stärre wägen 10b warsko ide lf någ on stulle kemran asläganat ill skäl wid bord: de wa till nef, 3, der Den efter en fjerded cl3 timmes , cd röpa! hen ne, dä on de inv till det stålle, der hon temnat Bär, hwilsa emellertid då icke ul der; men efter förnyadt ro Lån Ä UD, hars bon gött åt det häll ywarifrålt ropet hördes, o.) räfat Alfr ed nellan 20 och 30 alnar längre bort, siåenve intill kanten of ett sten2ese, Cidart uti en förojupning af jorder. Pigan Bär läg tå i samma röse fram sil:pa och VD w.nstra sidan om henne hennrs finder slitna städning, Di mari honendast hade en arm inträdd. Alfjred neg: ick terefter i fördjupningen och af:og Där fånasena, en brun uUnderijel, en grön schawei och ett hufwudlsläde, ywllka persedl ar ban for siade till Maja, som berejter på Älfreds befallning afbröt grenar från omfringitående granar och lade öfwer Bärs lik, hwarefser Alfred nedwältade örwer dets samma ätskilliga stora stenar, få att ine genting deraf för tillfället syn tes. äsfn hade derefter frän det ställe, der Där satt då Alfred och Maja påträffade henne, bemtat det knyte, Hon mensagir från hur uct, sarat deruti lagt Bärs känger och öfriga effefter, som klifwit henne attlädda, men schawlen hade han stoppat under fin egen rod, under yttrande: Nu år det icke farligt, sedan hon är gämd. (Fotts.) af uu , Vi — — — — Den heliga Skrifts ra om dopet,