Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1856, sida 2

na. Floger få hennes tanke åter till fadren, nu hennes enda stöd och enva målet för hennes barnsliga tillgifwenhet; och då hon fer Honom i det ensliga fåne gelset, längtande efter fin lilla Anna, äro tärarne snart borttärkade och wandringen äterbörjad med samma lätta steg som förut. Det war fadrens längtande suckar som hunno fram till dotterns hjetta och nu äter drifwa henne framät. Hennes steg började likwäl smäningom bli yngre, ty spänstigheten i de unga lemmarne år nästan uttömd. Hon fame manträffar med en qwinna, som släpar efter fia en knippa rig, ämnad till jul brasan på aftonen, fom snart war inne. Af henne får Auna weta, att hon ännu har en fjerdingswäg fram till staden. Qwinnan är fattig, likasom barnet; de förstå säledes snart hwarandra, och den lila wandrerskan får hwila ut i gqwine nans bostad, dit de inom fort anlända. Många fmå munnar finnas der förut, men der gifmildhet råder blir det fnaps paste förråd drygt. Säledes får Anna de lemna den fattiga kojan förrän hon ill sitt medförda brödflyde förtärt en varm dryck.