Norrländska Korrespondenten – 5 januari 1856, sida 2

lägger hon raskt och oförtrutet, endast stannade tid efter annan för att befria fina tunga slodon från den snö fom de ständigt uppsamla. Den raska wandrin: gen uti det falla, uppfriskande wädret upplifwar barnets finne. Hon känner sig lättare och lyckligare ån nägonsin el: jest under de sednare olycksmånaderna. En god afsigt ger alltid en god sinnesstämning. Både tid oc wäz tyckas fånna deltagande för det stackars barnet; beggedera skynda raskt undan, och snart bar hon hunnit hälften af fin wäg. Far dren utgör det ständiga föremålet för bennes tankar; än fer hon honom arbe tande i fin gamla fruga, der allting är fig likt, ty modren är ju äfwen der; än fer hon honom sädan han war wid der rad sista möte — det war wid tinget — blef och fängslad, och alla de olycksdigra händelserna falla på en gång öfwer hened unga finne. Hon sätter fig wid fi an af wägen od) ger luft åt fin sorg tti strida tårar. Tanken på modren lin: rar dock något hennes smärta, då hon ninnes hwad man sagt henne, att mos ren nu är lyckligare hos Gud än hon var få länge hon lefde bland menniffor