lås och goller samt derifrän inför doms stolen, på hwilkens fråga: Sfedde det i rätter Iånöd? ide ens den anflagas de sjelf gittade lemna jakande swar, ty twiflen härutinnan woro just hang mwäre sta plägoandar. Domen föll: den upp tog, den anklagade till godo, alla de mildrande omständighcter fom under ransafningen förefommit — dessa woro dos marens menniskowänliga ord — men flus tade med lagens stränga befallning: dös den. När ärets Julafton ingick med alla dess inbillade glädjeämnen, men ocksä med fin erinran om den enda werfiiga glädjeorsaken, fatt dödsfängen ännu qwar i fin trånga cell och wäntade på det swar öfwerdomstolen skulle gifwa på hand famwetofråga. Och nu fänner läsaren wär Annas ärende, då hon den kalla wintermorgonen beger fig bort från det hem fom ädla lilare deltagande beredt det öfmergif. na barnet. Den första fierdingswägen tilryggas