(and, än Hain förut Hade fint att lem na Europa, . Då ban någon tid måste uvpedälla fig i Newjork, emedon der ej för ögonblicket fanns något skevp segelsärdigt til Euros pa, få bade ban tid och lägliabet nog att öfwertyga fig om den lott, fom mäns tar en stor del utwandrare. Twå unga jurister hade en liten anse del med gammalt jernskräp. En f. d. slagtarmäsiare slog sönder fen pålandswägarna. En adelsman, fom hade förs lorat sitt ena ben, reste omkrina pi far: merna od) utbjöd sin tienst som slagtare: en annan adelsman arbetade som dräng i ett bränneri och en f. d. officer utbjör blomsterbuketter På Newjjorks gator. , ÅAterkomsten. Hwem förmär skildra Fichtners fänslor, då han efter en lycklig och treflig siöresa äter beträdde sitt fäderneslands jord, då han fick höra klockorna ringa, tornuren flå, orglarna ljuda och sitt fira modersmäl talas! Han aret af hänryckning, då han une der några dagars uppehåll i hufudfladen för första gången efter en så lång tid besökte en koncert oh hörde en full: fatt orchester utföra Mozarts, Webers och andra kompositörers mästerstycken. J denna stad firade man Oskars och Helenas bröllopv, och på bröllvppsdag?morgonen öfwerraskade den lycklige brudgummen sin swärfar med att wisa sig utan det länga skägg, som han hittills hade burit. — Den ena gåfwan är den andra wärd, — sade Oskar leende, — och det är blott ett litet offer, jag bringar er i jemförelse med det stora, ni bringat mig genom att gifwa mig Helenas hand. Men detta offer bringar jag er friwilligt, och derföre erhåller det ett förre wärde, huru litet det än i fig sjelf är. — Min rare pojke, — ropade Fidtner förnöjd, — nu fer du återigen ut fom en förnuftig menniska, och du är nu dubbelt få wacker fom förut. — Det kommer an på tycket och smak, swarade Oskar, — och om det är sannt, hwad en ung flicka en gång fade, att en kyss utan skägg föreföll henne fom en soppa utan falt, få wet jag ej, om Her lena är belåten med, att jag rakat af det. — Tyst för al del med sädana dumheter, — swarade hon med låtfadt wrede. — Det är blott en sak, fom gör mig ondt, — fade Fichtnex, — och det är, att jag ej eger något minne af wårt nybyggarelif. — Då bar jag warit mindre glömst, swarade Oskar, i det han gick efter en temligen stor gren — Detta här är ett stocke af lönnen, fom bade få fort in. flytande på wår framtid. Fichtner betraktade grenen med tårar i ögonen. — Jag will, — sade han under djup rörelse, — hänga upp den i wärt har: dagsrum säsom en helig relik, od) wid äspnen deraf will jag beständigt erinra mig den sanningen, att en enda elak granne i ödemarken är det minsta likaså dälig, ja ännu sämre än en bel nad, full AS . of sb