Norrländska Korrespondenten – 29 december 1855, sida 3

Men Fichtaer Hade nu förlorat lusten att lefwa som n7byggare. — Jag inser, — sade han, — att mina lemmar äro för gamla för att waånja sig wid få härdt arbe:e son att plöja, grafwa, tröska, rödja od odta. Jag bar redan nära nog förlorat förmågan att skrifwa och spela på mia fåra klarinett. Det war honom följaktligen ganska färt, dä efter Några måraders förlopyp en köpare till farmen infann sig, owilken betalte den med samma summa, som Fichtner för den bade gifwit. Frågan, hraad man nu skulle taga fig tilll beswarades på ett tillfredsställande sätt genom de underrätteljer, fom den unge läkaren hade erhållit från Europa. Wördnaden för lagen od) med densamma friden och tlug: net hade åter kommit till fin rätt i Fichtners fädernesland. Hans förmän hade i anseende till hand långa och trogna ijenst betraktat han? afskedstagande dlort förr ett par ärs permission och hade under afwaktan derpå, att han snart skulle blifs wa kurerad för sin fira ide, icke utnämnt någon annan till tjensen utan blott låtit den förestäs af en duglig man, Denna nyhet, fom genom Reinmans hemliga föranstaltande war äfföljd af lagliga bewis för dess sanning, gladde Fichtner obeskrifligt, och han kände nu en långt större otäligyet att lemna frihetens