Norrländska Korrespondenten – 29 december 1855, sida 3

träffade han ide honom utan i stä let det ofwan omtalade trädet. Milphauser wände fig ögonblickligt, och då haa warje blef läkaren, lade han an för att stjuta på honom; och det hade jäferr warit ute med Reinman, så framt Försynen icke hade hållit: fin wakande hand öfwer bonom; ty i samma ögonblick mördaren skulle trycka af, träffades han af det kull störtande trädets grenar, hwaraf han slogs till marken: det för läkaren bestäm da skottet brann af i en annan rigtning. Djuvt skakad stod Reinman i nästa minut wid sin i dödsfampen liggande fier de, hwilken dog med en gudsdespottande ed på läpparna. Man wisste icke med säkerhet, om det war den genom knallarne framkragta lufttryckningen eller den af Reinman af: skjutna kulan, fom hade warit orsaken till trädets plötsliga fall, eler om det möjligtwis af siz sjelf hade störtat; raen i dess fall just wid detta tillfälle säg familjen Fichtner samma allmaktshand, som twingar stormen och elden att tjena sig. Nu war Fichiner befriad frän fin elake granne, af hwars ansenliga qwarlåten skap han erhöll full godtgörelse säwäl för de dödade korna som ock för hästarna, hwilka, säsom sedermera uppdagades, woro sålda till andra. Den öfriga des len arfwet tillföll de Förenta Staterna.