Norrländska Korrespondenten – 22 december 1855, sida 3

degagnande of blykam erhållit en rödbrun järg. Ögon: owanligt wackra blå — — Here min Gud! — ropade fru Fichtner försärad. — Det. är 3n. — ropade alla. Fictners dämme darrade, unter tet ban fortjor: — Särskilta igenkänningeieckenk Milhauser tilsluter ofta det wen fiva ögat, Då han är i wän sskapligt samtal med nägon. — Det är han! — repade modren och döttrarna ä nyo. — mär Han är förbittrad, erbålla bans ögon ett förfärligt uttrock. Hans beftäns digt röda finder äro strimmiaa af små men tydliga blorärtror, oc bang bögra ben är böjdtrutät från knået till foten. — Det är ban! — ropade de ala med ett uttryck af förfäran, oh Fichtner uppe rerade: — Ja tomwärr, bet är han! Alla tego cv fund, gripna af fasa. Slutligen sade Hefena i en förebrående ton: — Och till en sådan man wille pappa gifwa wi! En Btästågg, fom mördar fina egna hussrur. Hu, jag tyder mig redan känna aiftet förtära mitt iare. — Owem sfunde ana sitii? — varade Fichner nedslager. (Forts.)