Norrländska Korrespondenten – 19 december 1855, sida 3

mindre. O fädernesland, du hämnas förfärligt! Detta är der tredie barnet jag mister, och wid denna förlustekan jag ej en gång trösta mid dermed, att al mensklig hjelp blifwit anlitad. Och om hon ör, hwar och huru skall jag funna begrafwa henne? Utan likkista, utan sång, utan klockornas högtidtiga ljud måste bon lik en hund läggas ned i den första grop här i ödemarken. Han förflyttade fig i tankarna tilfyr fogärden i fin fädernestad, der hans äl. skade barn bfwilade bland tufende dri: stendomsbröder och systrar; der tärpilar, ojörkar, cypresser o. d. kastade fin fuge ga öfwer grafkullarna med deras kors och minneswärdar; der de efterlefiwane des kärlek med tillbjew af blommor och fransar förwandlade begrafningsplatsena till wackra trädgårdar, till hwars stillhet man om aftonen efter dagens mödor walfärdade. Ändtligen Met han fig med wäld lös från denna bild, ty han hade nu frame tommit till farmen, som läg framför Honom tyst och ödslig fom en graf. Pi hundrade stegs afständ steg han af hästen och lät djuren löpa, hwart de wille.