Norrländska Korrespondenten – 19 december 1855, sida 3

Med ängsligiklappande bjer:a och dar: rande fnän uppnådde han boningen, men han wägade icke gå in; ban önskade ir nerligt, att någon måtte komma ut och underrätta Honom om hans Hutdas till. stånd. Ja, ja, hon war död, bon war helt säkert död; det kunde ide wara ane norlunda! tänkte han. Tårarna strömmade från den olycklige fadrens ögon; med den ena handen afe torkade han dem, medan han med den andra sakta bankade på. Fru Fichtner öppnade dörren och som honom till mötes med en uppsyn, fom ögonblickligen föriagade molnen från fadrens ansigte. — Hon sofwer sött och godt, — sade hon, — och swettas TI, att fåra perlor tillra ner från hennes ansizte. — Så har då Gud bulpit of, lofwadt ware hans aamn! — sade Fichtner. — Ja, — fade modren, — ty ban gaf fin wålsignelse till bet enda medel, fom läkaren kunde anwända i mår cn samhet. (Forts.)