Norrländska Korrespondenten – 19 december 1855, sida 2

Då Helena kände igen sia fars röst, sta dnade hon bleknande. — Du må blygad, — ropade han: — skall jag då upplefwa en fådan wane åra? Du skäms icke för att bakom min rygg knyta en färleksförbindelse med en främmande landstrykare, en röfware, en längskäggig apa? Det år alltså derföre du afslär en akningswärd mans hand! Hal! jag erkänner dig icke längre för mitt barn, jag gör dig arflös, — jag förjfjue ter dig, jag jagar bort dig. Dessa krånkande beskyllningar förjagade blefheten från Helenas kinder, hwilka nu blossade af förtrytelse oh sårad fjelf känsla. — Ja pappa, — sade hon med fast stämma, — jag älskar denna man, som pappa säg, och jag will aldrig fatta tycke för någon annan. Men han är Hwars fen någon landstrykare, röfware eller apa; han är wär slägting och en kolonist med godt och redligt hjerta likasom pappa sielf. Han Har blott kärlek af till mig lemnat sitt hem; mamma känner wår förbindelse och gillar den. — Din mor? — Nä wäl, hon skall icke dö i synden! Och han skulle alltså