Norrländska Korrespondenten – 19 december 1855, sida 2

— Följ mig, granne, få falljag wisa er något, fom wie kanske ej ännu bar fett. Fichner följde med, och de kommo snart til ett stäle, hwarifrän man kunde fe det trädet, under hwilket Fichtner satt och bläste klarinett den der dagen, då han på ett få oangenämt sätt blef störd. Den na gång blef han likaledes oangenämt öfwerraskad; ty under trädet fatt Helena med armen slingrad om en längskäggig mans hals, under det att hon med den andra handen torkade fig i ögonen. Hens neg hufwud hwilade wid mannens bröft, ban tycktes trösta henne samt klappade hennes af tärar fuktade kinder. Fichtner blef nästan mållös af förfäran och harm. Utan att kunna framföra ett enda ord säg han, att mannen sprang upp, kysste Helena och gick in i skogen, medan den unga flickan längsamt begaf sig hemät. — Helena, — ropade Fichtner nu, i det han lemnade den af skadeglädje ftrats tande Panitz och ilade efter sin dottet. — HKelena, stadna, du wanartiga barn! Jag — jag stryper både dig och din ål stare! Helena!