utwandraren. (Forts. fr. förg. N:o.) Såsom Fichtners riddare mottogs Pas nig på det mest wänskapliga sätt; och under det att fru Fichtner tillagade en så läder måltid fom mjligt, fom Hulda in med en famn qwistar, fom hon faltar de på elden, då aftonen war kylig. Men, o we, plötsligt började något lefwande röra fig i den sprakande meden; en swart aren började wrida sig, i början lång: samt, men derefter fort fom en ljungeld. Den blef likasom Arons staf en orm, fom bwäsande sträckte hufwudet i wädret och som en pil lemnade elden, som hade wäckt honom ur hang winterdwala. Skrikande af fasa flydde fru Fichtner och denner döttrar upp på stolarna. Män: nerna ffyndade fram, Panig bad Ficht. ner tända ett tjärbloss för att lysa honom; derpå tog han sin bössa och stor ormen genom hufwudet. — Det är ingen skallerorm, — sade han, i det han kastade ut honom genom