Norrländska Korrespondenten – 15 december 1855, sida 3

Håret reste fig vå Fihtners hufwud. Hvad skae ban göra? På hwad såta fule ban frälsa fij? — Biäås! — rovade en inre stämma till bonom, — kläs! Och ban började då pi samma ställe. der Han hade upphört i gref ve Ogine iys volonaije, som nu werkligen slude blef va en cödevelonais-, neml. bang egen. De skalfwande fingrarne rafade witserligen ite ualltir på de rätta bålen, och de dare rande låpparna poppade df.ocr mera ån en ton, men för en björa war musiken mer än god nog. Wedan han biäsl., började Han att gå baklänges mer bemboalle:, i början lång. jamt men fi snaningom au for:åare och fortate; en rikti3 instiakt fade hoaom neml., att alla wilda tiur wisa mer Te seckt för meanijkano aufiat: än för dep t)33. Gåcnde rå balbenen följde hoaon björnen, ji att Fictner lifnade en björn sämjare blott med den skilnad, act hand björn h varfen yåde nosgrimma eter af tlipvta klot. Han bade ännu e:t längt stocke till sin boning; pur län lunde fan ej snafwa på