Norrländska Korrespondenten – 15 december 1855, sida 3

er frän er sarm? Det war ert spel och skrik, som bragte mig i er närbet. — Det war lifwål Guds slickelse. — Nå fr, om ni då nådwåndigt få will anse det. Men lät of nu täla på art få björnen pem till er. Der år ca vugtis frabar, ban wåger mini tio pund, — fare ben främmande, och pius ögon gnistrate, bå han lyfie djurcts balven i wådret. — Diuret år ju ert. Ni har sijuti: der. Hwad är ert namn? — Ponig, Men låt of au hemta en yist eller ett par for för om trandpare tera djuret bem till er. Det blir ec säder fick, må ni tro, för att cj tala om Luden. — Men jag förstär hwarken att af taga busen ej beller att skära upp dluret. — Der stali jag besörja. Här sardet mäste man försä fig på allt. (Ferts.)