Norrländska Korrespondenten – 15 december 1855, sida 3

den ojeman marfen, och om han föll, få var dst ute med honom, ty björnen tofres blif va allt mer och mer wild. J sin själsängesti be egonte Fichmer slatligen att rosa på picp och nu föl ban west ligen; men i samma dgoadlif björnen ville fatta fig öfwer honom, aflossader ett skot i nårheten, och diörnen störtade til marsen, träffade siraxt ofwanför det yöfgra örat. Fictner sprang genast urv och tog till flyften, och den srärt fårade björnen reste sig likaledes samt gick under ett för färligt rytande (för på fia mördare, hwilfen war femme Man, som en gång bare bespeiat Helena. Han aflossade årnu ett skort af fin dubbelbössa: djuszet stiö:-. fate LAG til marfen, oc den fråxavanoc wande sij nu till F ötusct, som Of verborade honom mer tadsågesser. — Det war Gud sjeli, som sånde er til min frälsaing. — fade han under djup rörelse. — Wist ide, — svarade ven främmande, — jag wil blott defwara ba deselt, fom ni för sirre månader sedan boe mig aflaoe. Mien hur fån ni wara lrog esscsågtiz an odewäpnad aflägsaa