Norrländska Korrespondenten – 12 december 1855, sida 3

— Wunnterstormarna fålla det nog i finom tid, — tänkte Fichtner, — men intill dess octta sker, mäste wi noga akta oss för dess farliga granskap. Wintern infann sig med frost och snö. Owad lifwet i den ödsliga boningen nu blef träkigt och sorgligt! En af:on fatt Fichtner wid eldbrosan och lutade sit: hufwud, mot banden, sedan han hade underwisat fina båda yngsta döttrar och derunder wisat en brist på tålamod, fom är mindre owanlig, dä man har egna än andras barn att underwifa. Blåsande det ena rökmolnet efter det andra ur fin tobakspipa, fom han ofri: willigt att tänka på der bem, han hade lemnat. Wid denna tid på dagen plår gade han inställa sie på klubben, dec Han hörde nyheter, län? tibningar eller spefade schack. Då och då gick han octsä på speltatlet eller vå en ioncert. Dch hwad fom war mer än allt deta, olet, venna salnade han helt och hållet. J almsnaden hade han fet, att det war öar dag, men också blott af almanaaan tundoe