Norrländska Korrespondenten – 12 december 1855, sida 3

URNA bar Leren bitta: på bet nu? för en andans ingifwelfe på eraminandas, och han siarade: pen år swetidrifwar. de Ja bet kan jag se, inför Professorn smälcenze Wänskapetjenst. UTE wan, min awra båfta wår, låna mig fom vifedvater! r MN A. till sin wän, 3. — Pre a 0 jag tär, tv jag bar inga pe enningar att läna un — Åb! då bar jag ide mer än utväg jag siörtar mig i firömmen. — Ja, du fåger få, men tu wet wal art firöne men år frusen, för närwarande. På det du må fe, att jig är tin werktaa wän så — fe bärbar ou om kraler till att låts hugga tig en wakf, så att bu mä komma rittigt ned i sjou. Omälkommen Uyp:tvakin titta. Profesjorn Jan A. Jag cj hafwa tydt särdeles om cow om uppwaffnir gs wäsendet. Då bon on dan ff bosöf af en yngre Student uar fin nation frägade ban namnet, och då det war sagt, tillade ban helt tvärt Soad wil Herrn bår Studenten blef belt förbluff 10, och nam made: Nag — jag wiil just ingen: ing: jag — jag skulle endast göra min uppe waktninga — Nå, få cör bet di uppmanade Profesforn lifa wresigt, jå får jag fe bur Herrn bär sia åt. Det beklagligasiaf allt. Dct Da Prof. Huttens fra, som ban modet älskade, war död, styntade Doltor NI berg, oaktadt ett starkt yrwäå äder, till guls ben, för att tröna bonom och yttra sitt deltagande. Hulken swarade derpä endaf: Ja det war wisst bef lagligt, — men det är ett förffrådt gt swårt wmåder i bdag. — DÅ Yienderg ltjviate detia, fortror Hultea: 58 att bror ssalle ge sig ut Lettjädant wåder, det war åndå bellugligare. — — — — —