Norrländska Korrespondenten – 12 december 1855, sida 2

dock ockjä, — tänkte Fichtner, — och är kanhända lockligare än mängen herreman i Europa. Jag bare gos lyst att föra min hustru och mina barn hit, vå det att de wid äsynen af andras armod måtte funna föra fig att förta fi mycket större wärde på det wälständ, hwari de sjelfwa lefwa. Sedan han flera gänger med hög stämma hade gifwit fin närwaro tilfåns na, wågade han ändteligen öppna dör: ren, fom endast war stängd medelst en träklinka. Urom nägra jernsvpadar, fore far, hackor, yror, sägar och andra reds skaper, fom lägo i en vrå, fig Fichtner blott en spis, lik hans egen, och en i ect annat höra liggande björnhud, fom förmodligen war folonistens brilobidd. Efter att hafwa kastat några flygtiga blickar omkring sig lemnade Fichtner äter rummet od tillsängde dörren. — Swilfet paradisiskt land, der man ide behofwer låsar och bommar för att sitydda fin egendom! — mumlade han mellan tänderna. Derpä fastade han wid dörren ett visitkort, hwari han med fä