Norrländska Korrespondenten – 12 december 1855, sida 2

sade NN och resie derrå fin mi sedan bans hustru hade lärt Fichtner tolfäriga dotter konslen att mjölka t.raa, Bewåäpnad med en yra och ett sju g wår lemnade Fichtner några dagar dereftr sitt hem för att aflågga ett bes sök hos sin förutnämnde granne. Med stor ångest såg hans familj honom afligdna sig; t) bwad skulle det wäl blif va af den hjelplösa familjen, om ban git wilje, blef ihjelslagen, angripen af wilda djur eler tillfängatagen af kringströfwande Jud arhopar? Fichtner sjelf kände en wig djevtilanp: ning, då han begaf sig på wägen. För att funna finna wägen tillbaka märkte ban en mängd tråd med bwita ksitstreck, och han war nog lycklig att finna råtta wågen til fin grannes huz. Men hwi fen bostad fann han här? J anscende till siorleken hade den en märtbar lifhet med en flyttbar herdekoja oc siod i det ta hänseende längt efter den bredwid liggande ladugården. — Denna usla hyddas egare lefwer