Norrländska Korrespondenten – 5 december 1855, sida 3

an slutligen kom till besinning i en por:, sem nägra taralarnn fruntimmer hade öppnat för hans famill. Han waknade lifsom från en orolig dröm och säg sig förwirrad omkring et fora kugtet med kläder och linnet D ) bade förkommit, deramot höll Han i sina händer en tropt, fom han hade lillfäm pat fig, neml. en artificiel skalp d. w. s. en mörfröd peruk. Hans förta blick räknade metlennnars na af fantiljen, men f — Helena, hans försi ling! med yttersta möda lyckades det hustrun och de andra ränraråa att bins dra den förtwiflade fadren att ånyo störta ut bland den siridandfolkmassan. Dan berfitade honom, att anfeds ungen till tumultet war ett föressäende wal, men att polisens m cllankomst wid dylifu tiufallen ald drig plägade anlitas, förrän någon menniska blifwit dödad. (Forts.)