Norrländska Korrespondenten – 1 december 1855, sida 2

—— In hus, der Fichtner bodde i andra wäningen, och egnade Honom, fom war find fom ultra konservativ och reaftige när i politiken, en förfärlig kattmusik. — Slåvp mig, — ropade den urfins nige räntmästaren, hware familj med möda förmårde hålla honom inne i hu set. — Släpp mig, säger jag! Ack om jag hade en spruta, folld med bläck, hwad jag då skulle floppar munnen till på de skrikhalsarna! Jag liter förfärdiga ett positiv, nej en hel orgel af bösspipor för an lifasom marskalf Mortiers mör: dare funna fälla hundrade på en gång. Hör du den der gälla stämman der nee re? Det år min skräddare, få sannt jag beter Gottfrid. När jag en qwällstund nägot sent bläser klarine:t, så har jag genast alla grannarna på halsen; men ingen säger ett enda ord om detta förr dömda speftakel. Ingen enda själ rör fig, icke en gång polisen, fom dock bdrur far att siicka fin nåfa i allt. Hwad skall man saåga derom? Kan man wäl skänka fin högaktning åt en fådan öfwerhe:? Jag skall snart ängo gifwa anledning till en dplik fattmusik och då sänder jag