Norrländska Korrespondenten – 28 november 1855, sida 3

wånad; — war god och förflara sig litet värmare, bv räntmästarc! — Det itad jag också. Ser ni, mår ster. när en soldat bär ett långt skäjg, så måste jag finna mig deri, fasån en såran härwärt gör dep egare bwarken modigare eller oemotståndligare; deremet finner jag det hög opassande, då Pere soner, som ej tilhöra militärständer, gå omkring med dylila widlyftiga ansigten. — Herr räntmästare, — fwarade fråds varen förnärmad od med en gansla bre stämd ton, — jag blandar mig ej i edra enskilta angelägenheter; jag fär derföre anhälla, att ni ej blandar er i mina. Ni kan, om ni will, tadla mitt arbete; men med mitt ansigte och ywad derpåä finnes bar ni ingenting att skaffa. — Ni har rätt, — swarade Fichtner. En hwar bar lof att följa fin egen smal, oc derföre wil jig hädanefter bestälta mitt arbete hos en annan, hwars uttee ende mindre middagar mig. (Forts.)